Idag så bestämde jag mig att jag skulle ta ett längre löppass. Tänkte att jag skulle springa ut till velinga och hem . Hade fått för mig att det var 6 km enkel väg så jag räknade på att det skulle bli 12 km dit och hem . Men när jag kom fram till skylten så såg jag att det visst var 8 km enkel väg . Tänkte snabbt hur jag skulle göra , antingen så springer jag 6 km och vänder om eller så springer jag till velinga som tänkt trots att det samanlagt blir 4km längre . Vet ju hur jag själv funkar . Om jag går upp på berget och kör 1km och tänker att jag ska springa så många varv jag orkar så kommer jag inte prestera mitt bästa utan kommer stanna trots att jag har kraft kvar . Jag liksom stannar på bekvämlighets stadiet . Det är skillnad om jag bestämmer att idag ska jag springa 1mil och det får ta den tid det tar för då kommer jag springa 1 mil och inte stanna föräns jag mått målet . Så jag bestämde mig för att jag ska minsann springa till velinga. Ibland så försöker min hjärna säga att nu är du trött och orkar inte springa mer . Alltså är jag på bekvämlighets nivån . Då känner jag istället efter i mina ben , är dom trötta ?svaret blir då nej dom kan springa en bit till . Alltså fortsätter jag att springa. När jag kommit över den gränsen så är det som om benen bara går av sig självt och jag känner mig som Forest gump som bara springer och springer och inte blir trött . Tiden blev jag riktigt nöjd med iaf